Jag drog ut i skogen, långt bort från samhället.

Jag var rädd för mörkret, såg andar i träden och tyckte de var skrämmande. Men sakta började jag bli vän med mörkret – det okända.

Innan detta var jag en vandrande hög av ångest, fylld av ogrundade rädslor. Jag vet, vi alla har väl våra rädslor, men mina var mer som en ständig storm, irrationell och intensiv. Jag kunde få för mig att det svävade något i hörnen av mitt rum. Och kanske gjorde det det, men jag vågade inte ens titta. Jag kände ständigt av energier som jag inte förstod, som ett ständigt tryck på bröstet, för mycket för mig att hantera. Jag var (och är) högkänslig, men också på gränsen till något mer – nästan psykotisk. Jag hade ingen aning om hur jag skulle förhålla mig till alla dessa energier och till den så kallade "värkligheten". Utan verktyg, utan vägledning, började jag fly längre och längre bort från allt som var ”världsligt”.

Jag var fast i en gränslös, flytande tillvaro som bara blev... mer gränslös.

Jag snubblade in i en värld av spiritualitet, ljus och kärlek – utåt sett. Men för mig, som är högkänslig, var det något mer där också. Ett mörker. Och det var något som helst inte fick nämnas. Mörkret blev bannlyst, demoniserat, eller så var det "dom andra" som var mörka. Inte vi, inte här.

Men jag kände hela tiden att något skavde, att jag var tvungen att göra något med detta mörker. Men när jag försökte prata om det, blev jag mött med tystnad, eller ännu värre – obehag. Så jag stängde av och drog mig längre bort.

Så jag drog ut i skogen – utan el, utan rinnande vatten. Här skulle jag lära mig att bli vän med mörkret, även om jag inte visste det då. Jag ville bara bort från samhället, bort från allt.

I början var jag livrädd. Jag kände andarna, såg dem i skogens djup. Jag vågade inte titta in bland träden om jag var ensam, för där fanns ansikten. Ansikten som stirrade tillbaka på mig. De var skrämmande – som mörka entiteter från en skräckfilm.

En vecka var jag helt ensam i skogen. Och där, mitt i vildmarken, var jag tvungen att bli vän med det. Jag kände på det, kände igen det, accepterade det. Och när jag slutade springa ifrån rädslan försvann den. När jag såg mot de där ansiktena var de inte längre skrämmande. De var milda. Snälla.

Efter nio månader i skogen återvände jag till samhället för att börja studera enhetsterapi och försöka få ordning på min hälsa. Jag visste inte då att utbildningen skulle leda mig till en fördjupning i mörkrets visdom. Jag blev kallad att omfamna hela mitt mörker, för att få djupa rötter i jorden och ta emot ännu mer ljus.

För det är först när jag vågar möta min rädsla, känna den utan att projicera den på andra eller demonisera den, som jag kan bygga styrka från insidan. Från mina egna resurser att hålla mig själv.

Jag har samlat på mig metoder och verktyg som hjälper mig att möta och omvandla dessa energier – och nu delar jag dem med andra sedan 4 år tillbaka..

Min uppgift nu? Att stödja de som varit i gränspsykotiska tillstånd, de som också är högkänsliga och som kämpar med att omfamna sitt mörker. Att hjälpa dem få jordning, så att de kan dela sina gåvor med världen.

För att känna och se mycket är en gåva. Men världen är inte alltid snäll mot de som verkligen ser. Vi är för ofta "de galna", "de konstiga", eller "de som inte passar in". Men jag är en av dem. En som kan stödja, vägleda och hjälpa. Jag har gått vägen själv, och jag går den fortfarande.

Från att vara överväldigad av energier och inte känna mig själv, till att nu vara jordad, full av självkärlek, och känna att mitt liv är fullt av mening och eventyr.

För sex år sedan återvände jag till samhället – och nu har jag lärt mig att vara i världen, utan att vara av den. Jag har funnit sätt att bevara mig själv, vara i min kraft, och ändå vara en del av samhället.

För jag vet en sak: Vi kommer inte längre med splittring. Vi har dansat den dansen i århundraden, och nu är det dags att komma hem. Dags att bli hela – genom mod, genom kärlek.

Det var naturen som lärde mig då. Och det är naturen som är vägen hem.